SessEmmas

är det så? så fort man träffar nån man inte sett på länge, eller skaffar en ny bekantskap eller ja vem som helst, o frågar va dom gör så verkar alla va så jäkla lycklig.
alla har skaffat världens sötaste o väluppfostrade barn, hus för 2,5 mille, är lyckligt gifta med sin ungdomskärlek sen sandlådan, o har aldrig några problem. o helst ska dom visa kort på allt o visa "titta vilket underbart liv vi har". o välbetalda jobb har dom oxå.

är det bara jag kvar? bara jag i hela världen som lever ett lagomt liv? olyckligt kär i en kille som inte vill ha mig? går en utbildning ja inte vet om ja kommer o klara av? lever på csn knappt har råd o äta?

fast nu ska ni inte tro att ja e bitter o inte tycker att folk ska va lyckliga, de är ju jättekul om alla är lyckliga.. men ja menar bara, hur gör dom? o kommer jag nånsin att bli så där lycklig? min världsbild när ja va typ 12 va ju att när ja va 25 skulle ja ju jobba, ha man o 2 barn, bo i mitt drömhus på landet o köra en folkabuss.
o här sitter ja nu o är 25, singel i en etta med 2 katter, pluggar o äger en cykel (ja den där folkabussen e väl kanske inte prio ett, tar nog hellre en snyggare bil, typ en audi A4a.. men ändå).

hur hittar man en partner som inte har för vana att vara otrogen, misshandla eller utnyttja mig? finns de några goodguys kvar till mig? eller har alla lyckliga människor tagit dom så de bara är såna kvar till mig?

fast ja kan ju inte påstå att ja letar heller.. men ja börjar ju tro att de e mig de e fel på.. men j avet inte riktigt va ja ska ändra på..

alltså ja e ju inte snygg eller söt.. men ja ser helt okej ut. o visst, några kilo skulle ja ju kunna träna bort om ja ansträngde mig... så alltså måste det vara min personlighet.. jag kanske inte e tillräckligt trevlig? fast ja måste ju ha nåt positivt, för min mamma o mina kompisar tycker ju om mig.. tror ja..

fast när de väl kommer till kritan så e de väl mest mitt eget fel.. jag dras ju av nån anledning till idioterna.. och har emotionella återfall.. jag menar, ta mr No namne som exempel.. hur många ggr har ja inte sagt till mig själv att lägga ner den idioten, för så måna ggr som denne har sårat mig.. o de går skitbra o lägga ner, ända tills han ringer, smsar ellr tar kontakt på annat sätt, då faller ja pladask som en liten fura o tänker åååh han e väl bra go ändå... att ja aldrig lär mig? varför..

ellr varför inte ta M? som ja egentligen aldrig tyckt bra om från början.. o som egentlgien aldrig ens försökt o va en gentleman. va ser ja hos han egentligen? de e nog bara uppmärksamhet.. eller så är det mitt undermedvetna som är dökär i han utan att ja vet om det... eller så är det tryggheten.. eftersom jag har byggt upp bilden av mr NN som världens drömprins, o sen visa de sig att han är ett svin, kanske ja faller för M, just för att ja vet att han är ett svin, o har därför inga förväntningar på honom.. vem vet..

o vet ni va de värsta är? att när ja träffar nån som verkar vara trevlig söt o snäll o bra.. då stöter ja bort den.. som i söndas, då va ja på dejt. han va snygg, trevlig o jätterar.. men tror ni inte att ja letade massa fel.. sen blev ja en bitch o slutade svara på sms o när han ringde... så egentlgien får ja skylla mig själv..

men är det snart försent för mig? här är ja nu 25 år o fortfarande på ruta 1..

eller har ja kanske redan sumpat min chans? när ja va 20 hade ja allt!  jag va sambo, hade ett ganska roligt jobb med hyffsat betalt, hade 2 katter o livet var bra, började fundera på barn.. sen fick ja för mig att börja plugga, flyttade 20 mil o trodde ja gjorde ett bra val.. vadå, vi va ju kära, så ett avståndsförhållande skulle väl vi klara av? yeah right.. 8 mån senare va ja singel..

jaja, vi får väl se om jag oxå får ett vackert liv me vackra barn o trevliga gardiner

OBS! nej de här är ingen "tyck synd om mig blogg" de är en "vad e felet blogg"

äh skit samma.. nu ska ja käka brända popcorn..