SessEmmas

tyst.. tystnad är rätt skönt, ingen kan höra den men alla vet hur det låter... ingenting..

jag ligger hemma i min säng.. ska jobba natt imorgon, så nu ligger jag o försöker hålla mig vaken så länge som möjligt så ja kan sova länge imorrn.. o komma in i rätt (fel) dygnsrytm..

jobbet ja.. ingen vet hur det går med det.. cheferna vet inte, jag vet inte.. ingen vet.. får förhoppningsvis veta till veckan.. spännande

hemma, hemma är jag.. i mitt eget hem i min egen säng alldeles alldeles ensam.. o guuuuuuuuuuuud så skönt det är!!!
har inte vart hemma på typ 5 veckor... eftersom jag va borta o rände hela min semester nästan så har sigge fått bo hos björnen, o eftersom sigge har bott där så har även jag spenderat tiden där sedan jag kom hem.. men ikväll o igår ville ja bara hem o krypa in i mitt fina hem o bara vara! sigge är dock fortfarande hos björnen, eftersom gertrud fortfarande e på kollo tyckte ja de skulle bli för mycke för sigge me omställningar o ta hit han innan hon kommer hem, så därför e jag helt utan katter oxå.. för första gången på 7 år e ja helt utan katt hemma i mitt hem.... känns jätteskumt.. fatta vAD man vänjer sig vid att ha en katt...

ingen katt som kommer och kryper upp hos mig, ingen katt man måste hålla koll på så den inte smiter ut genom dörren när jag kommer in.. bara tomt

och jag måste säga en sak: fy faaaan va sköööönt det är att vara hemma själv.. nog tycker jag om o va med björnen, men inget går upp mot att få komma hem, stänga in sig o bara vara med mig själv!

jag älskar o bo själv.. vill aldrig bli sambo.. de e så underbart o få ha alla saker precis där jag vill ha dom, få se på mina egna tv-program utan att nån sitter o gnäller över att de e tråkigt på tvn, veta att jag kan städa/diska/tvätta när jag vill utan att anpassa mig efter nån... de e så sjukt härligt!

jag är nog lite skadad haha.. men fatta, jag flyttade hemifrån när jag va 16 år... nu e ja 27, så i 11 år (minus ca 4 år då jag va sambo) så har jag fått sköta mig själv, lagat mat själv, trollat med ekonomin själv o skruvat upp mina hyllor, fixat med sladdar, tapetserat och lagat allt som gått sönder helt på egen hand.. (har ju inte direkt tajtaste relationen med mina föräldrar så i princip har jag verkligen fått göra/klara mig ALLT själv sedan ja va 16) o nu är det sjuuuukt svårt att måste anpassa mig efter björnen, o inse att han oxå ska ha saker o säga till om.. o släppa kontrollen... de e svårt..

det var nog lättare med andreas, då va ja bara 19, fortfarande rätt ung o oförstörd, så ja tror han hade lättare o handskas med mig, jag släppte nog in honom mera på den tiden..


typ.. ni tycker väl att jag svamlar.. men i min värld så är en förlovning nånting man gör bara EN gång i livet.. o flytta ihop tycker jag inte man ska göra bara i en handvändning.. så alltså när jag får höra sånt så känns de lite som "kan inte vi flytta ihop, vem som helst duger ju o bo med"

ja jag är säkert löjlig, men det är iaf så det känns... i mitt förhållande är det nog jag som är den där mansrollen haha, ni vet, den som inte vill binda sig med sambo o barn...

ja de e nog inte lätt o va tillsammans med mig...



äh.. nu bara svamlar jag.. ska nog gå o leka bonde på facebook istället.. höres!

puss o kram